Vrickad!

Ända sedan tidiga barnsben har jag haft otroligt lätt för att både vricka och stuka mina fötter. Lyckligtvis inte båda två på samma gång vad jag minns. Men alltför lätt hände det att foten bara vek sig av minsta lilla och sen såg man hur vristen svullnade upp. Och när detta hände så föll jag alltid som en fura. Det gick bara inte att hejda, kunde inte få tillbaka balansen innan jag låg på backen. Och detta dilemma har följt mig genom livet, vilket gjort tillvaron besvärlig många gånger. Men många gånger har jag bara skrattat åt mina platta fall. Och fått många andra att göra det också. Och det bjuder jag så gärna på när inget farligt har hänt.